Det är en balans, att kliva upp eller ner.
Att vara i bakgrunden, eller den som alla ser.
Fallgroparna är flera, såsom sturskhet eller högmod.
Eller förminska sig själv och hamna i missmod.
Det är ett mysterium, att inte ta åt sig.
Att inte absorbera, minsta lilla grej.
Äran den är Guds, men applåderna får jag.
Som en dubbel stolthet, jag är stark men ändå svag.
En kallelse att synas, en frestelse att bli sedd.
En ofrånkomlig kamp, att hamna fel gör mig rädd.
Osäker på min framtid, blir den som du sagt.
Klarar jag verkligen av, att gå den väg du lagt.
Håll hårt i mitt inre, så jag ej blir för stor.
För att få plats i din hand, och inte fastna i syndens klor.
Saturday, September 18, 2021
Kallad
