En tyst viskning i mitt inre, som jag inte uppfattar.
En stilla bris i rummet som jag inte känner.
En tystnad omkring mig, som jag inte uppskattar.
En stillhet utan rörelse, som mitt inre bränner.
Ack du ljudlösa ljud, du omringar mig med tomhet.
Ack du stilla vind, du blåser inte på mej.
Ack du tvivel, du döljer det som är vishet.
Ack du otro, varför du finns förstår jag ej.
Vart ska jag gå, för jag hör inget svar?
Vart ska jag vända mig, för jag känner ingen riktning?
Vart finns du som lever, är det bara jag kvar?
Vart ska jag titta, jag förstår ingenting.
Det som jag egentligen förstår är som bortblåst.
Det som jag egentligen tror är någon annanstans.
Det är som att jag bankar men dörren är låst.
Det är som att jag kämpar utan möjlighet till segerkrans.
Ofta jag famlar mig fram, utan att riktigt nå hela vägen.
Ofta jag tror utan att ändå riktigt tro.
Ofta jag söker dig Jesus, men jag hittar inte den trånga stigen.
Ofta ser jag bara en brygga men ingen bro.
För mig tillbaka in till din röst.
För mig tillbaka till den helige Andens vind.
För mig tillbaka till den tro som ger tröst.
För mig tillbaka, till livet för nu är jag blind.
