Alla kommer vi ihåg, men ingen låtsas om.
För vi vill ju inte längre vara så som dom.
Vi har ju lämnat det i fjärran minne.
Raskt gått vidare och glömt detta sinne.
Annat har vi tagit vid.
Ja annat tar nu våran tid.
Annat är det vi skrattar åt.
Annat förtjänar nu vår gråt.
Det är en naturlig utveckling.
Ja en självklar avveckling.
Från mjölk till fast föda.
Från frihet till möda.
Men finns det kanske något vi faktiskt saknar.
Som lekfullheten, orken och långa dagar.
Eller acceptansen av svaghet, och att få vara liten.
Att krypa upp i en famn när man är trött och sliten.
Att få vara den man är men älskad ändå.
Att få bli fascinerad av en enkel sten som är grå.
Att få slippa kraven på prestation och ansvar.
Och... bara, för en dag... få vara ett litet barn igen.
